Test 1

Tekniska framsteg i den molekylära genetiken och användningen av datorunderstödda analysmetoder har möjliggjort att detaljerade och även säkra utsagor kan göras om de ovan anförda svamptaxas systematiska förhållanden till varandra. Vissa släktskaper, som tidigare förmodades på grund av morfologiska, anatomiska och fysiologiska skillnader eller gemensamheter, har genom dessa tekniker blivit bekräftade.

Gisselsvamparna har enligt detta mycket tidigt avskilt sig från de andra svamparna och bevarat många ursprungliga kännetecken som flagellsporer. Kopplingssvamparna representerar däremot mycket sannolikt ingen enhetlig släktskapsgrupp, utan enpolyfyletisk grupp av skilda härstamningslinjer. Släktet Amoebidium, som tidigare räknades till dem, tillhör enligt nyare forskning inte ens svamparna. Även de arbuskulära mykorrhizasvamparna, som ursprungligen hänfördes till kopplingssvamparna, anses nu som en självständig släktskapsgrupp, som idag oftast höjs till ställning av egen avdelning. De anses då som evolutionär systergrupp till ett taxon av sporsäcksvampar och basidsvampar, som man betecknar som Dikaryomycota.

Många svamparter har förlorat sin förmåga till sexuell förökning. De arter som preliminärt inte kan entydigt inordnas i någon av de ovan nämnda grupperna, hänförs provisoriskt till imperfekta svampar (Deuteromycota); denna är dock endast en provisorisk och konstgjord formtaxon.

Svamparna räknades länge till växterna, men anses nu på grund av genetiska egenskaper vara väsentligt närmare besläktade med djuren. Denna släktskap till djuren syns bland annat i att svamparna liksom djuren lagrar sin energi i glykogen, till skillnad från växterna som lagrar energin som cellulosa. Svampar förekommer som encelliga, till exempel jästsvamp, och som flercelliga organismer, till exempel stensopp. Svamparna skiljer sig från växterna genom sitt heterotrofa (nedbrytande) levnadssätt, genom att de klarar sig utan pigmentet klorofyll och de flesta även genom förekomsten av kitin i cellväggen. Från djuren skiljer de sig bland annat genom att de har en cellvägg.

Det är dock viktigt att notera att klassifikationen av svamp ännu är mycket långt ifrån färdigställd; nya grupper beskrivs regelbundet, och gamla sanningar omprövas och förfinas ständigt, inte minst tack vare metoder baserade på DNA-sekvensering. Ovan nämnda grupper är aningen traditionella (om än mycket praktiska) och inte helt överensstämmande med de senaste rönen. En ny, formaliserad klassifikation av svamparna kommer att publiceras under 2007 (Hibbett et al 2007 nedan).